Så får du läsarens kärlek

21 april 2015. Tonen i din text säger mer än du tror. Om du är mer intresserad av läsaren än av dig själv och dessutom har något att berätta, ja då blir texten läst. Det gäller oavsett om du bloggar, skriver artiklar eller formulerar information.

På mina skrivkurser för bostadsrättsföreningar får deltagarna en gyllene regel: Utgå från vad medlemmarna vill läsa. Inte från vad styrelsen tycker och tänker. Självklart, kan man tro. Men förvåningen brukar bli stor när innebörden i detta är att rubriken "Styrelsen informerar" är sämre än "Nu renoverar vi tvättstugan".
Överhuvudtaget är ett personligt pronomen som du, ni och vi ovärderligt i all kommunikation. "Vi" är ett inkluderande ord som innefattar även avsändaren själv, vilket är guld värt när texten har ett uppfostrande syfte. Så tänk på att det är bättre att skriva "vi måste hjälpas åt att hålla fint i soprummet" än att "Styrelsen anmanar medlemmarna att tillse att samtliga sopor är sorterade".
För övrigt något att tänka på även för bloggare, politiker och viktigpettrar i största allmänhet.

Lästips: Så är det att jobba för Läkare utan gränser

mars 2014. "Uppdrag Sudan" tar med läsaren till Afrika där svenska Natalie Gerami fått jobb som logistikansvarig för Läkare utan gränser. Det är en berättelse fjärran från de välregisserade rapporter vi brukar få från hjälporganisationerna. Läs den.

"Du har just påbörjat det tråkigaste jävla jobbet i hela södra Sudan" säger Marcus till Natalie när hon nyss har anlänt. Han är hennes chef på Läkare utan gränser och det kunde ha börjat bättre.
Det Natalie ska komma att uppleva är sådant som vi normalt aldrig får veta. Riskerna, konflikterna, våldet och korrumptionen. Ledarskap som krackelerar, människor som pressas till det yttersta. Men också ett engagemang som bär, värme och glädje.
I dag är Natalie Gerami, 33 år, tillbaka i Stockholm och i februari 2014 kom hennes berättelse ut på Ordfront förlag. Läs den.

Hon vill sätta saxen i Borgs hästsvans

11 februari 2013. Det är kul att intervjua politiker som är slagfärdiga och gillar journalister. Anna-Karin Hatt, centerpartistisk energi- och it-minister som twittrar och chattar oavbrutet, är rapp i repliken även irl.

Läs personporträttet för Jusektidningen i februari 2013, klicka här www.jusektidningen.se/Jusektidningen/Nyheter/Portrattet1/Mobilaste-ministern/

Ständigt på språng

17 april 2012. Ständigt denne Eliasson. Det blev ett spännande möte i mars 2012 med mannen som utsetts till biträdande generalsekreterare i FN. Jag gjorde intervjun i en taxi mellan Uppsala och Stocksund utanför Stockholm.Han är en man som vet vad vad han vill och bönade att slippa bli citerad på en punkt. Vilken? Jo, var han hade köpt den snygga scarfen han bar till sin bländvita skjorta.
foto: Marianne Hühne von Seth

Porträttet finns i Jusektidningen, läs det här www.jusektidningen.se/Jusektidningen/Nyheter/Portrattet1/Elegant-entertainer/

När jag träffade Jan Eliasson skulle det bara dröja ett dygn till att antalet träffar på hans namn på Google tiodubblades. Det var då FN offentliggjorde att han utsetts till biträdande generalsekreterare i FN.
Då var artikeln i princip redan klar. Den som handlade om att nu skulle Jan Eliasson trappa ner sin arbetstid till "bara" heltid och helt och fullt ägna sig åt familjen, inte minst barnbarnen.
Det dög förstås inte i Jusektidningen, som skulle gå i tryck flera veckor senare. Jag fick tag på Jan Eliasson igen på telefon, då satt han på Arlanda och väntade på att gå ombord på flyget till London. Där skulle han delta i ett möte på 10 Downing Street, tala i Parlamentet och senare bli intervjuad av CNN. Intervju nummer två fick alltså göras på telefon, rakt upp och ner på Arlanda.
Jan Eliasson lämnar inget åt slumpen, allra minst det som skrivs om honom. Så sedan gällde det att få iväg den färdiga intervjun till London (där han inte hade tillgång till e-post), för godkännande av sina citat och fakta. Han visste inte riktigt när han skulle hinna läsa, det var ju ganska mycket den där torsdagen på 10 Downing Street och i Parlamentet.
Klockan 01.00 på natten plingade det i min Iphone. Sms från Jan Eliasson, nyss hemkommen till Sverige. Han hade läst artikeln på planet hem. Ett dygn senare fanns intervjun att läsa på Jusektidningens webbplats.
Nä, att gå ner till heltid verkar inte längre aktuellt.

Tack Leonard Cohen

12 november 2016. Hans humanism, ödmjukhet och konstnärskap kom att bli en tröst för många av oss, och en ständig tillflykt när livet och tillvaron kändes som mest galen. Nu är han borta, Leonard Cohen,

Foto: Marianne Hühne von Seth (2013)

Det finns dom som tror att Leonard Cohens bejublade konserter på senare år var något slags nostalgikick för sextioplussare, ungefär som det brukar se ut på Bruce Springsteens arenagalor. Inget kunde vara mindre sant.
På Cohens konserter var jag varje gång omgiven av människor i alla åldrar från hela världen, oavsett var vi befanns oss geografiskt. I Globen satt jag bredvid en estländsk tjej på 23 år, hon hade åkt hit ensam för upplevelsen att höra Cohen live. Framför oss, på allra första bänkraden på parkett i Globen satt två engelskor i fyrtioårsåldern. I Lissabon träffade jag utanför arenan ett svenskt par, också i fyrtioårsåldern, vi var helt överens om att valet att sätta oss på flyget från Stockholm för denna konsert var helt rätt. I Amsterdam 2013, den allra sista konserten som Cohen skulle komma att genomföra i Europa, köpte jag parkettbiljetten på plats av en tillrest amerikan, vars resesällskap fått förhinder. Och han i sin tur hade följt Cohen runt hela USA i åratal.
Många citerar nu Leonard Cohen med strofen, "there is a crack in everything", han skriver om sprickan som gör det möjligt för ljuset att komma in.

Själv tänker jag på "Going Home" från "Old Ideas":

Going home / Without my sorrow
Going home / Sometime tomorrow
To where it’s better / Than before
Going home/ Without my burden
Going home /Without my burden
Going home / Behind the curtain
Going home / Without the costume /That I wore

Pressetiken under bättre lupp i Storbritannien

3 mars 2011. Följ med till Press Complaints Commission i London och nyhetsredaktionen på en av de mest anmälda tidningarna, News of the World, som jag besökte under några dagar vid en stipendieresa sommaren 2010.

Bristen på professionell mediebevakning och mediekritik i Sverige är bedrövlig i ett land där övertrampen och intrång i människors personliga integritet är vardagsmat. I Storbritannien insåg man redan på 1990-talet att det gamla systemet med ett ineffektivt Press Council hade tjänat ut sin roll.
I dag spelar Press Complaints Commission i en helt annan division, respekterad av både press och allmänhet. Stipendiet kom från Publicistklubben och gjorde det möjligt att på nära håll titta på och jämföra hur anmälningar mot publicistiska feltramp hanteras.
Klicka här och läs en bearbetad version av stipendierapporten pressetik i Storbritannien

Han trivs bäst bland folk

11 april 2013. Fråga Björn Eriksson om vad som helst och han levererar ett rubrikvänligt uttalande med journalistisk knorr. Ett proffs som tar epitetet linsljus med en klackspark. Så har han också uträttat mer än de flesta hinner under ett långt arbetsliv.

Vi sågs första gången på 1980-talet när han var generaldirektör på Tullverket. Ämnet för intervjun var tekniksmuggling men det enda jag minns är den uppstoppade björnen på hans tjänsterum. Björn Eriksson var en ovanligt rolig statstjänsteman redan då och svadan har inte avtagit med åren.Fast själv blir han störd när människor inte ser seriositeten bakom den glada nunan och han tycker att det är typiskt svenskt att man inte får skoja på jobbet. Skoj på jobbet hade dock jag när jag intervjuade Björn Eriksson i samband med att han lämnade slutbetänkandet efter att ha utrett idrottsvåldet och hur man ska komma åt det.
Läs porträttet i Jusektidningen här www.jusektidningen.se/Jusektidningen/Nyheter/Portrattet1/Idrottstokig-huliganjagare/

Katarina i maktens korridorer

28 oktober 2012. Att vara journalist är världens roligaste jobb, brukar det heta. Varför då? Jo, man får träffa så många intressanta människor, svarar vi gärna. Det är dessutom alldeles sant.

Senast fick jag i uppdrag att porträttera försvars- och säkerhetsexperten Katarina Engberg på Försvarsdepartementet. Vi växte upp i Malmö samtidigt, gick på samma skola, blev senare båda journalister på Aftonbladet. Men vi hade aldrig träffats, förrän den här höstdagen 2012. Jag blev ganska tagen av att höra Katarina Engberg berätta om sin uppväxt och den beslutsamhet som fört henne till en topposition i det svenska samhället. Resultatet blev ett personporträtt i Jusektidningen som du kan läsa genom att klicka här nedan: www.jusektidningen.se/Jusektidningen/Nyheter/Portrattet1/Mastare-pa-intriger/

De gick på Poppius

6 februari 2013. Kändisar, eldsjälar och latmaskar. Alla sorter sökte till Poppius journalistskola. Åtminstone under de år Marianne Hühne von Seth var rektor där. Är du nyfiken på vilka de var, klicka här Vi sökte till Poppius Texten utgör ett kapitel i Sigurd Glans nyss färdigställda e-bok "De jagande".

Sigurd Glans var under många år redaktionschef på Aftonbladet och det var han som anställde mig där år 1980. Långt efter pensionen är Sigurd aktiv som redaktör och författare. Senast har han skrivit boken "De jagande" med egna reflektioner kring journalistyrket. Titeln syftar på att vi journalister (i den bästa av världar) ständigt jagar nyheter och inte minst Sanningen. "De Jagande" innehåller också många vittnesmål om hur det gick till att komma in i "branschen" för sådär 30-40 år sedan. Här finns Staffan Heimerson, Herman Lindqvist, Jan Guillou, Maj-Gull Axelsson, Annette Kullenberg och många andras berättelser.
Jag försöker övertyga Sigurd om att hans dokument och tankar borde bli en "riktig" bok, till glädje för alla som är intresserade av journalistik och yrkets utövare. Här kan du i alla fall läsa ett av de kapitel där jag själv medverkar. Både du som har gått på Poppius Journalistskola, du som tänker dig att söka dit och alla andra som är nyfikna på hur antagningsförfarandet gick till får en inblick i de obyråkratiska - och säkert inte helt okontroversiella - rutinerna.
Hur det ser ut i dag, fem år senare under ledning av skolans nuvarande rektor Annicka Flovin, vet jag inget om. Inte heller vet jag om söktrycket är detsamma som förr. Så här såg det i alla fall ut en gång i tiden Vi ville gå på Poppius

Minister i höst?

Va, är det en sommarledig reporter som kan vara aktuell som minister i höst? I så fall på den nyinrättade posten som jämställdhets...., nä förlåt all-makt-till-kvinnor-minister? Skulle inte tro det. Däremot syns en något uppblåst kandidat till posten i fonden. En ovanligt tillbakadragen position för denna agitator som aldrig någonsin frivilligt skulle hamna i bakvatten. Har hon tandvärk på bilden? Nej, hon äter macka i en av få pauser under Almedalsveckan 2014.

Bilden på Gudrun Schyman (och undertecknad) är tagen av Johan von Seth (juli 2014)

Bästa läsning: Anna Bodin

24 februari 2016. Hört talas om Mahmut Baran? Inte jag heller. Förrän jag läste Anna Bodins porträtt i DN:s helgmagasin i lördags.

Mahmut Baran är justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen. I say no more. Mer än att Anna Bodin på det mest begåvade sätt skildrar en man och hans liv så att man blundar och försöker föreställa sig det arbete hon lagt ner på denna fulländade text. Utöver att man funderar på justitierådet själv. Läs här
www.dn.se/nyheter/sverige/mahmut-baran-man-brukar-saga-att-jag-ar-kreativ/