Medieetiken har havererat

27 augusti 2015. Pressetiken havererade långt före debatten om Ikeamorden. Reportrar, ledarskribenter och krönikörer har länge ogenerat struntat i spelreglernas krav på ”en korrekt och allsidig nyhetsförmedling”. Utgivarna tittar åt andra hållet.

Exemplen är många bara från de senaste veckorna. När Hagamannen skulle släppas översvämmades nyhetsmedier av intervjuer med lokala förmågor som förutspådde, ja till och med önskade, att han skulle åka på stryk, eller ännu värre. Något avståndstagande i form av kritiska följdfrågor till de förhoppningsfulla lyste med sin frånvaro.
Sverigedemokraterna genomför en obehaglig annonskampanj, som kritiker vandaliserar. Annonseringen är inte olaglig men det är vandaliseringen. Den första nyhetsrapporteringen tar inte avstånd från vandaliseringen. fortsättning under fliken blogg/medier

Hjälp, jag känner en journalist

4 maj 2015. Nyligen fällde Pressens Opinionsnämnd Göteborgstidningen Gt/Expressen för en krönika av Frida Boisen. Hon hade haft nedsättande åsikter om en igenkännbar person, ett barn vars mamma anmälda krönikan. Frida Boisen är inte ensam om att lämna ut vänner, bekanta eller grannar för att sätta färg på sina texter. Mina tankar nedan har även publicerats på www.journalisten.se

Krönikörers behov av att berätta om sin närmaste omgivning verkar oändligt. Det är väldigt enkelt att exemplifiera ett resonemang med något självupplevt medan etikkompassen förpassats till soppåsen. För några år sedan skrev en uppburen krönikör på den stora morgontidningen om sitt eget barn, som av skolsköterskan fått sin vikt ifrågasatt. Detta berättade barnet för sin förälder, krönikören, hemma vid köksbordet. Frågan är om barnet hade berättat om hen hade vetat att nästa dag skulle hela läsekretsen få reda på det förtroliga samtalet i ett, för ett barn, mycket känsligt ämne. Krönikörens hedervärda motiv var att peka på skolsköterskans orimliga agerande (skolsköterskan var ute i ogjort väder). Men krönikan var värre, enligt mig. Så jag skrev till krönikören som svarade mycket vänligt att hen inte alls hade tänkt på detta och att det inte var så många på barnets skola som prenumererade på morgontidningen. Hen kände inte heller igen sig i min kritik, att hen skulle ha brutit mot de pressetiska reglerna. Sedan dess har det funnits anledning att reagera många gånger när krönikörerna skriver om sina väninnor, grannar, arbetskamrater och som sagt barn. För att inte tala om MÄN, då oftast beskrivna som idioter (om det är en kvinnlig krönikör). Fler skulle anmäla, heja mamman i Göteborg som anmälde Frida Boisens krönika.

Dagens Nyheter mörkar egen miss

16 april 2015. Provtrötta elever struntade i Pisa-testet, enligt DN. Det skulle kunna vara förklaringen till dåliga resultat i de internationella mätningarna. Nu får DN bakläxa av Skolverket, men tidningen envisas ändå i en ny artikel.

Skolverket har gjort en egen granskning av det svenska fiaskot. "Sjunkande resultat i Pisa kan inte förklaras av bristande motivation" är slutsatsen. Visserligen finns en liten påverkan i bristande motivation, men den är obetydlig. Huvudorsaken till att det dåliga resultatet är att eleverna har inte hade tillräckliga kunskaper. Detta belägger skolverket genom att jämföra provresultaten år 2002 med resultaten 2012. För tio år sedan låg de svenska eleverna i topp. Tio år senare presterar de svenska 15-åringarna under genomsnitt. Skolverket har tittat på hur det var med motivationen 2002 och även hur motivationen såg ut i våra grannländer. Slutsatsen är att skillnaderna var små, både i tid och mellan de olika skandinaviska länderna.
Man kan tycka att DN, som ägnat mycket stort utrymme åt att belägga tesen att kunskapsbristerna kanske bara var elakt förtal av de svenska eleverna, nu skulle slå upp Skolverksrapporten stort.
Men i artikeln är infallsvinkeln i ingressen lik förbannat "Som DN tidigare berättat ansträngde sig svenska elever mindre än andra länder. Det bekräftas nu i en ny rapport från Skolverket". Därefter berättar DN att "den bristande motivationen inte är enda förklaringen".
Det är en grov vantolkning. Den bristande motivationen var ju i själva verket en försumbar bisak, enligt Skolverket.
Skäms, DN. Eget beröm luktar illa, särskilt om det är direkt felaktigt.

Vit man somligas spottkopp

5 september 2014. Vad ska den förhatliga vite mannen ta sig till? Han som genom sin blotta hudfärg är ojämlik, rasistisk, våldsam och kvinnoföraktande. Han som vill ha all makt och som genom att vara vit, medelålders och heterosexuell är Sveriges lägst stående minoritet.

En rasist är per definition en person som anser att människor av ett visst ursprung är lägre stående än andra. I Sverige framhåller vi i demokratins namn allas lika värde och möjligheter. Men det gäller inte den vite medelålders och därtill medelklassige mannen. Särskilt inte om han är heterosexuell. Han har inte ens rätt att uttala en åsikt, för han är diskvalificerad redan på grund av sin ras, sitt kön, sin ålder och sin roll i samhället.
Åsa Romson (Mp) uttalade sin rasistiska dom över denna kategori människor i sitt Almedalental 2014.
Många andra extremister har spunnit vidare på samma tema sedan dess.
"Vita privilegerierade gubbar", "vita män med makt" har det gemensamt att de ska bort för att de har fel hudfärg, fel kön, fel ålder och ofta också fel samhällsklass.
Hallå, var tog alla vita kvinnor vägen? För om det är fel att vara vit man kan det väl inte vara bättre att vara vit kvinna? Och än värre, heterosexuell vit kvinna? Kanske rentav medelålders? Och en som tjänar pengar och bor på om inte Östermalm, så i alla fall Södermalm.
Kan inte sådana kvinnor vara dummare, mer enögda, mer arroganta, mer makthungriga och mindre jämställda än de flesta män?
Så vad ska nu de förhatliga vita männen göra?
Mörkhyade personer (tänk Michael Jackson) har länge försökt bleka sin ansiktsfärg för att det skulle vara "finare" att vara vit. Något att tänka på som affärsidé: Köp hudkrämen som garanterat gör din hudfärg inte bara solbränd, utan också ger en politiskt korrekt nyans. Svårare med det heterosexuella, men han kan kanske fuska lite där och komma ut lite grand som queer?
Eller så är det enklare att även feminister från alla partier och grupper börjar argumentera anständigt, nämligen på så sätt att det är värderingar och gärningar som räknas, inte vilket ursprung man har.
Marianne Hühne von Seth

Var tog journalisterna vägen?

8 augusti 2014. En skogsbrand rasar och blodtörstiga journalister undrar: varför har vi inte fått veta att beredskapen inte fanns? Jo för att de journalister som ännu inte har outsorcats har haft annat att göra än att bedriva journalistik.

Samma svar gäller när en hyllad krönikör i Aftonbladet för några månader sedan frågade: hur många som har hört talas om en utredning om katastrofala brister hos socialtjänsten över hela landet?
Detta med anledning av att ett åttaårigt flyktingbarn hade bragts om livet trots att skola och socialtjänst kände till att hon for illa i sitt fosterhem.
Till denna krönikör och alla andra som är fullt upptagna med att skriva om vad de tycker och tänker i alla upptänkliga frågor: Om ni i stället sprider kunskap i form av journalistik skulle långt fler känna till socialtjänstens tillkortakommanden, liksom om den bristfälliga beredskapen när en inte osannolik naturkatastrof är ett faktum.
Journalister och krönikörer som bestörta tittar sig omkring och inte förstår varför de (och därmed inte vi andra)a inte fått veta saker och ting är svaret: det beror på att ni a) inte har tagit reda på det och b) inte prioriterat det ni inte tagit reda på och c) inte berättat för oss andra Journalistik är inte att kräva att någon annan avslöjar missförhållanden, journalistik är att ta reda på missförhållanden, värdera dem och kontrollera källorna samt sist men inte minst: bedöma vilken prioritet de insamlade uppgifterna har i förhållande till annat som slåss om utrymmet i dagens tidning, nyhetssändning eller på nyhetssajten.
Det är ett systematiskt arbete och systematiken behövs för att avslöja mönster. Den ovan nämnda krönikören liksom många av hennes kolleger verkar tror att det är någon annan som ska göra jobbet.
Hennes kolleger i tjänst just i dag har exempelvis skrivit angelägna artiklar som "Modellen som är sexigast i världen", "Kom ut som transa tack vare Skarsgård", Jenny 35; jag ville ha sex hela tiden", "Så kickstartar du ditt viktras", "Lady Gaga förd till sjukhus"

Veckan ord: hej

14 mars 2014 Säg hej till butikskassören, till tiggaren och till busschauffören. Och nästan alla andra du möter. Annars är du en dryg medborgare. Eller?

Hejandet går som en farsot över Sverige. En gång var det ett vanligt hälsningsord när vi stötte på folk vi kände, eller när vi träffade nya människor i ett socialt sammanhang. I dag är det oartigt att inte säga hej till nästan alla vi möter.
Busschauffören eller Konsumkassören hälsar nästan alltid först. För det har deras arbetsgivare bestämt. Syftet är att kunden ska känna sig sedd och välkommen.
Häromdagen kom en enkät från Coop som gällde min kundnöjdhet. Hälsade butikspersonalen på mig förra gången jag besökte butiken? Ja, det gjorde kassören. Men jag hade blivit ännu gladare om hen hade sett skillnad på kålrot och rotselleri (för det är olika pris).
Nu föreslår insändarskribenter att alla ska hälsa på tiggarna som kantar gatorna. Tanken är att den som inte vill bidra med en slant ska visa sin solidaritet med det lilla ordet "hej". Tiggarna har helt anammat tanken, nästan alla nio som jag passerar en vanlig dag ropar hej till alla förbipasserande.
Hur många "hej" hojtar en vanlig busschaufför, en vanlig butikskassör, en vanlig tiggare under sina åttatimmarspass? 100? 200? 300?
Kan de inte få slippa? Har någon mer än jag råkat ut för busschaufförer med trötta ögon och glasartad blick som INTE SVARAR när man uppfordrande säger HEJ. Det berodde sannolikt på att han redan hade hälsat 232 gånger och därför hade tappat rösten.

Veckans ord: Snackis

27 februari 2014."Dagens snackis", påstår krönikörer, reportrar och ledarskribenter när de skriver om något som de påstår att vi alla snackar om. I själva verket är det oftast bara skribenten själv och hens kompisar som snackar.

"Snackisen" lanserades på 80-talet. Jag skulle vilja påstå att dåvarande chefredaktören Thorbjörn Larsson var en av de första att piska fram nonsensartiklar ur reportrarna på Aftonbladet, med motiveringen att ämnet var "en snackis".
En dag beordrade han fram en artikel som skulle handla om "skokriget". ????, undrade reportern. Jo, Thorbjörn hade varit med ett av sina barn på Domus för att köpa skor. Och där fanns kraftigt prisnedsatta skor och den nyfikne chefredaktören frågade efter anledningen. Svaret var att det rådde priskrig bland skobutikerna på just denna eftertraktade modell. Vilket scoop.
Reportern undrade över allmänintresset. Skriv, röt Thorbjörn.
I dag får man 437 000 träffar när man googlar på "snackis". Handen på hjärtat, hur mycket snackade du själv om "tihi" den 26 oktober 2012? Sannolikt inte alls. Men Metro utsåg likväl prinsessan Madeleines "tihi" när hon förlovade sig med Chris som den dagens snackis.

En mästare koncentrerar orden

30 oktober 2013. Det är med orden som med solstrålarna. Ju mer man koncentrerar dem, desto mer bränner de.

Poeten, kompositören, författaren, artisten, sångaren Leonard Cohen är på väg till Australien för att i november demonstrera ovanstående visdomsord på sin evigt pågående världsturné. Nyss fyllde han 79 i Amsterdam, där jag tog denna bild i nya arenan Ziggo Dome medan publiken stod upp och hyllade världens kanske bäste textförfattare. Han funderar på att börja röka igen när han fyller 80 nästa år, sa han. Halva publiken var under 40, både män och kvinnor. Många lät röda rosor regna över födelsedagsbarn och scen. Njut av texternas magi bland annat genom att klicka här:
www.leonardcohenfiles.com

Journalisten som dörrmatta

10 oktober 2013. Journalister degraderas till husbondens röst. Vem vill läsa tre år på högskola för att lära sig vad oberoende journalistik innebär? För att sedan twittra, blogga och skriva krönikor om sig själva. För att stärka sin arbetsgivares varumärke.

Svenska Journalistbundet har bland sina medlemmar efterlyst förslag på vilka frågor förbundet ska prioritera i sitt nya handlingsprogram. Jag har föreslagit att SJF ska slå vakt om yrkesbeteckningen journalist.
Det nya är att journalister som är anställda på oberoende medier i stor utsträckning arbetar som marknadsförare av sin arbetsgivares varumärke.
Många journalister är slavar under sina arbetsgivares vinstkrav. De har icke-journalistiska uppdrag, som att twittra, blogga och skriva krönikor om sig själva, eller delta i ”samarbeten” med olika ”partners”.
Bakom stängda dörrar resonerar resignerade journalister över hela landet med varandra, släkt och vänner över utarmningen och vem den osynliga arm är som styr rakt ner i helvetet. En journalist i Stockholm tipsade en kollega på en landsortstidning om en bra lokal nyhet. Han fick svaret att det inte var lönt, cheferna var mest intresserade av att reportrarna skulle twittra.

Gubben i lådan

3 september 2013. Sommaren är slut och Almedalen har packat ihop för länge sedan. Men bilden av gubben i lådan lever kvar. En kanske blivande statsminister lotsades till "cellen" som skulle illustrera den svenske journalisten Dawit Isaaks mångåriga fångenskap i Eritrea.

Arrangörernas tanke var att genom att vi alla som besökte Almedalen tog oss tiden att sätta oss i den mörka "cellen" i 15 minuter skulle vi därmed solidarisera oss med kraven på Dawit Isaaks frisläppande. Stefan Löfven ville inte vara sämre. Han lotsades under stort presspådrag till "cellen", klev in, dörren stängdes. Precis en minut senare klev han ut och ilade vidare till nästa jippo. Det är tanken som räknas.
Foto: Marianne Hühne von Seth

Missvisande vinkling av brottsstatistik

31 juli 2013. Man kan påstå vad som helst med hjälp av förvanskad statistik. Som att "antalet våldsbrott minskar kraftigt". Även om sanningen är att antalet mord och dråp har ökat med 32 procent, enligt samma statistik.

En vanlig vinkel på brottsstatistik är att "brottsligheten minskar". Så också i Dagens Nyheter den 12 juli. Tidningen väljer att lyfta ut antalet anmälningar om misshandel under första halvåret. Dessa har minskat med tio procent. Brottsförebyggande rådet ska analysera vad det kan bero på.
Men den mer iögonfallande förändringen, ökningen av antalet mord/dråp med 32 procent, nämner reportern överhuvudtaget inte, trots att den finns med i tabellen man publicerar.
154 anmälda dråp/mord är en mycket hög siffra. Räknat på helår skulle det handla om mer än 300 fall av dödligt våld i år.
Så fort brottsforskare, medier och politiker ska kommentera ett nyss begånget mord är det stående svaret: "Sverige har konstant över tid cirka 100 fall av dödsmisshandel, mord eller dråp om året."
Den som ifrågasätter den siffran får svaret att en del registrerade anmälningar i statistiken i själva verket är dödsfall som nog varit orsakade av annat än dödligt våld, exempelvis olyckshändelse eller sjukdom. Hittills har ingen forskare rapporterat en studie om hur det förhåller sig med detta, eller om två tredjedelar av anmälningarna skulle kunna vara felaktiga.
I vart fall berättar nu Dagens Nyheter två veckor efter sin nyhet om de minskade våldsbrotten att våldet med dödlig utgång i Stockholm har fördubblats i år (publicerat 29 juli 2013).
Så vad är ett våldsbrott? Är ett mord ett våldsbrott? Ja, absolut. Är en misshandel ett våldsbrott? Ja, självklart?
Så vad är värst, att antalet anmälda misshandelsbrott minskat med 10 procent eller att antalet anmälda mord har ökat med 32 procent?
Och vilka motiv kan en reporter medvetet eller omedvetet ha för att välja den ena eller den andra infallsvinkeln?

Estelle som svärdotter?

13 juni 2013. Medieforskare konstaterar att studenter har dålig allmänbildning, inte minst vad gäller ordförståelse. Två reportrar på Expressen trodde flera gånger i sin bröllopsbevakning att prinsessan Estelle är svärdotter till Olle och Ewa Westling.

Det är lätt att raljera över journalisters tillkortakommanden,. Språkfel och faktafel skylls på tidsbrist. Så medan regeringen lägger miljarder på att rycka upp undervisningen i skolan, demonstrerar medierna dagligen resultatet av hur högutbildade journalister kan ha torftiga kunskaper i ämnen de rapporterar om.
Forskare vid Umeå universitet nämner som exempel att de möter studenter som läser medie- och kommunikationsvetenskap som inte känner till grundläggande samhällstermer.
Är det verkligen så noga, om lilla Estelle är barnbarn eller svärdotter till paret Westling? Motfrågan blir: om inte journalister och andra som har som yrke att skriva och informera förstår enkla ord i svenska språket, vem ska då behöva kunna läsa och skriva begripligt?

Mats Svegfors har rätt

11 februari 2013. Kvalitetsjournalistiken har ätits upp upp av ständiga nerskärningar och lägre kvalitetskrav i medierna. Jag håller med förre chefredaktören Mats Svegfors, som kritiserar journalistikens utarmning i en debattartikel.

Mats Svegfors får i dag mothugg av en professor Ingela Wadbring, som tycker att han är ute i ogjort väder. Det är svårt att ta ställning till Ingela Wadbrings uppfattning, när man inte är insatt i kriterierna för kategoriseringen "nyheter" eller "grävande journalistik" i hennes forskning. Det är med forskning som med statistik, det är metoder och urval som ger färdriktningen. Jag håller på Mats Svegfors.

Dels sjunker andelen "riktig" journalistik oavbrutet, dels ökar nonsensrapporteringen lavinartat. En "nyhetsartikel" om en b-kändis vinterkräksjuka, kategoriseras den som "nyhet" av forskarna om den är publicerad på nyhetsplats? Trots att källan är kändisens egen hemsida? Är publicering av material från Facebook, pressmeddelanden eller pr-hemsidor journalistik, och hur kategoriseras i så fall det materialet i forskningsvärlden?

Varje dag innehåller nyhetssidorna material av låg journalistisk kvalitet. Då hjälper det inte att de, också har kvalitetsmaterial. Problemet är att det drunknar i utfyllnaden. Ett annat problem är att även till synes god journalistik kan visa sig hålla undermålig kvalitet, enligt mig beroende på bristande tid för reportern att göra ett hyggligt jobb.

Nyligen publicerades en artikel om gruppvåldtäkter. Det påstods att tio procent av alla 6.500 våldtäkter som sker/anmäls om året är gruppvåldtäkter. Det skulle vara 650 stycken, närmare två om dagen. Kan det vara rätt? När jag kollade med reportern visade det sig att uppgiften var fel. Det skulle vara tio procent av alla överfallsvåldtäkter, vilket raderade ut 90 procent av de påstådda gruppvåldtäkterna.

En populär genre på nyhetsplats är artiklar om den egna tidningens förträfflighet. Redaktörerna tävlar oavbrutet i kategorier som "snyggaste förstasida" eller "bästa layout". Reklam eller redaktionellt material?

Sedan har vi kategorin "fråga reportern". I en tidning ägnar en duktig mycket tid åt att gräva fram svar på läsarnas kuriosafrågor om gator och hus i Stockholm. Inget fel i detta, om materialet hade publicerats i söndagsbilagor eller på featureavdelningar. Men de stjäl utrymme från angelägen rapportering på nyhetssidorna. Hur kategoriserar Ingela Wadbring sådant material?

Eller enkäter som fyller en helsida, "vad tycker du?". Eller frågesporter där läsaren ska kolla hur allmänbildad han/hon är. Förr i featurebilagorna, nu på nyhetssidorna.

Därtill kommer mängder av TT-notiser och artiklar, som ofta publiceras flera dagar efter att läsarna har tagit del av dem i andra medier. Dessutom ofta illa skrivna och underbyggda.

Fler nedslag: Familjejournalistiken är bland tidningarnas mest lästa sidor. Ofta är dagens jubilar-porträttet massproducerad bulkvara från TT Spektra, som spottar ur sig dem på löpande band. Inte direkt dåligt, men av sämre kvalitet än forntidens egenproducerade stilistiskt säkra artiklar.

Hur räknar Ingela Wadbring de billiga krönikorna på nyhetsplats? Hur många kvinnor och män, med armarna grötmyndigt i kors över bröstet, orkar läsaren med? Med uppfordrande blick delger de oss sina matvanor, sina iakttagelser på bussen, vad kompisarna tycker, vilka mediciner de äter, vilka sjukdomar grannen har, vad deras barn säger och råkar ut för. Inte sällan integritetskränkande för de omskrivna.

Krönikorna fyller ut nyhetsutrymmet, på bekostnad av journalistik.

Ingela Wadbring berömmer den grävande journalistiken som får mer utrymme nu än tidigare. Hur definieras grävande journalistik? Många "granskningar" består i dag av att läsekretsen bjuds in att berätta om sina skräckupplevelser i sjukvården, i skolan, i äldreomsorgen, i rättsväsendet, på arbetsförmededlingen, ja i stort sett i hela det det samhälle som har havererat. Men det finns inte alltid tid att ta reda på vad missförhållandena beror på, vilka systemfel som byggts in - och av vem - samt varför. Skatterna sänks oavbrutet samtidigt som befokningen ökar, delvis med utsatta personer som inte på många år kan bidra till att höja statens skatteintäkter. Samtidigt sparas det på allt. På sjuksköterskor, på skollokaler, på den kokta ägghalvan på äldreboendet. Hur mycket tid ägnar den grävande journalistiken åt de svåra sammanhangen? Är läsarberättelser grävande journalistik om de inte följs upp? Det duger inte att runda av artikeln med "Vi har sökt landstingsrådet". Eller ministern. Eller generaldirektören. Och aldrig är de hemma och aldrig svarar de i telefon.

Det som duger är uthållighet. Den tar tid och kostar pengar.

Vems fel är det att skandalskådespelarens böld i rumpan får världskrigsrubriker - och är det nyhetsjournalistik? Är det nyhetsjournalistik när välutbildade journalister ägnar arbetsdagarna åt att ta reda på vilken kändis som pippar med vem, vilken annan kändis som är "jävligt förbannad" på en tredje, eller som ägnar stort utrymme åt en Alex Schulmans vältrande i vilka personer han inte gillar?

Ingela Wadbring citeras visserligen sägandes att "fiktionen vuxit på bekostnad av fakta och analys" men det är mycket värre än så. Journalistiken och de som har makten över journalistiken har kapitulerat och de ansvariga tror dessutom att läsarflykten beror på att vi hellre twittrar, facebookar eller instagrammar. Ja, vad ska vi göra i brist på bättre?

Heja Mats Svegfors.

Det här inlägget har även gjorts i kommentarsfältet i nättidningen Medievärlden av Marianne Hühne von Seth

Hur vet du det?

21 juni 2012. Knappt hann Caremaskandalen bort från förstasidorna förrän granskningen av granskarna satte igång.

Dagens Samhälle med chefredaktören i spetsen säger att Dagens Nyheter hade fel. Det säger också en Timbrorapport. Varför hade Dagens Nyheter fel? Var vården på Koppargården i själva verket bra? Var bemanningen på topp? Nej inte alls. Men vården var dålig redan innan Carema tog över. Jaha. Vem var det som sa fula saker om Carema. Jo det var den medicinskt ansvariga sjuksköterskan och läkare på Koppargården. Var inte de trovärdiga. Nej, säger Dagens Samhälle och Timbro. De var inte trovärdiga för de hade en konflikt med Carema. Och i den konflikten var det sköterskan och läkarna som hade fel och de andra som hade rätt. Det är där journalisten skulle ha inflikat: hur vet du det? Den frågan - och svaret - brukar leda ganska långt. Utan den frågan och ett noggrant belagt svar står läsarna där med misstanken att Dagens Samhälle och Timbro går någons ärenden.

En kladdkaka i Almedalen säger mer än tio glas rose

6 juli 2012. När jag kom i går stod Svenska Spel i ankomsthallen och delade ut små välkomstkit. Den som säger att Almedalen utvecklats till ett smaklöst spektakel har en poäng. Men kan 700 ackrediterade journalister ha fel?

Ja visst är det en karusell i Almedalen. Jag hade inte varit där sedan åttiotalet då jag bevakade Palme. Det jag mötte i går var onekligen något annat. Jag var på ett seminarium med Maria Wendt, hon som skrivit boken om Almedalen som spektakel. Hon pratade om medierna som bevakar vad folk har på sig, vad dom dricker, vilka dom pratar med osv. Arrangören hade bjudit in de oförvitliga Erik Fichtelius, vd på Utbildningsradion, och Inger Arenander, Ekots bästa samhällsjournalist, att försvara journalistkårens heder.
Dessvärre var det fel personer som bjudits in. Ingen av dem kan anklagas för att ägna tiden åt att rapportera om sig själva. Inger Arenander hade absolut inte tid att springa på rosémingel, hon hade fullt upp att researcha nästa inslag på Ekot. Nej, de som skulle varit där är exempelvis chefredaktören Jan Helin från Aftonbladet, politiske kommentatorn Ulf Kristoffersson från TV4 eller någon av Expressens underhuggare som slösar bort sin tre- eller fyraåriga journalistutbildning för att i stället på högstadienivå skvallra om vad arbetskamraterna har för sig.
Expressens dagliga Almedalstidning hade jag fått i handen redan i ankomsthallen på Visby flygplats, de största artiklarna handlade om hur chefredaktörerna på Expressen och Aftonbladet hade stått i DJ-båset och valt låtar på någon nattklubb. Och så vidare.
Knappt hade jag landet förrän jag satt på Jan Björklunds presskonferens, där TV4:s politiske kommentator Ulf Kristoffersson delade ut tablettaskar med lakrits med sitt eget porträtt som omslagsbild (på asken alltså). Ja, vi kolleger fick inga tablettaskar, däremot fick Björklunds pressekreterare tre. På kvällen lyssnade jag på Jan Björklund i den varma sommarkvällen, parken var full av förväntansfulla åhörare, inte bara av anhängare som medierna senare skulle rapportera. Och mindre än tio minuter senare var Björklund i direktsändning i Debatt, där en del av oss skockades för att höra Sanna Lundell med flera prata om barn, föräldrar och alkohol. Jo, man dras med, det är oemotståndligt – och hemskt.
Utanför murarna åt jag senare middag på en ohipp grekisk taverna. Då kom ett pensionärspar in. Han var kanske 75, hon lite yngre. De ville beställa kaffe och en kaka. De erbjöds kaffe och en dessert, kladdkaka, av den vänliga personalen. De satt ute men efter en stund kom hustrun in i restaurangen och höjde röste: ”Så gör man inte mot en äldre man” röt hon till servitrisen. Det visade sig att notan för kaffe o kladdkaka för två hade gått på över 200 kronor och det gamla paret tyckte att de blivit uppskörtade.
Jag tänkte att de skulle ha kräkts över slöseriet om de hamnat på journalisternas självbespeglande glam där det är lätt att glömma de medborgare, för vilka priset på en portion kladdkaka och en kopp kaffe kan vara nästintill oöverstigligt.
För övrigt fick paret pengarna tillbaka av den snälla servitrisen
Marianne Hühne von Seth

Massakern i Norge får ett ansikte

"Oavsett hur förstörd en människa är, oavsett hur vanställd dess själ har blivit, finns där ändå alltid en människa som kan välja. Det är valet som gör oss till människor. Endast det ger mening åt begreppet skuld"

23 juli 2012. Allt hade inte skrivits om katastrofen i Utöia. Tusentals artiklar, uppstyltade manifestationer, taffliga tal om att demokratin vann, meningslösa referat från rättegången. Inget av detta fick oss att ligga sömnlösa. I natt låg jag sömnlös. Då hade jag läst den norske författaren Karl Ove Knausgårds text om Anders Behring Breivik, publicerad i DN på årsdagen av massakern. Läs hela texten här www.dn.se/kultur-noje/karl-ove-knausgard-breivik-slaktade-unga-manniskor-av-samma-radsla-for-granslosh
Det är den sortens texter som lär oss något om oss själva, som får oss att på nytt vilja diskutera annat än trivialiteter med vänner, släkt, kolleger och våra barn.

Ekochefen Anne Lagercrantz gör avbön om inslag om Södersjukhuset

18 december 2011. Skandalen på Södersjukhuset spreds via Sveriges Radio i alla medier. Alla glömde det mest elementära. Att kolla fakta. Ekochefen Anne Lagercrantz instämmer i att rapporteringen brast.

Storyn var klockren. En studie vid Södersjukhuset i Stockholm gjorde gällande att en tredjedel av personalen vid akutmottagningen anser att det är en kvinnas eget fel om hon blir misshandlad. Det skulle visa sig att inte en siffra var rätt.
Reportern har inte gjort ens den mest elementära källkritik, långt mindre redovisat studien på det sätt som alla journaliststudenter får lära sig redan på grundkursen. Journalistik innebär publicering av kontrollerbar sanning. Det vill säga att läsaren, lyssnaren eller tittaren genom källredovisningen ska få en vettig chans att bedöma sanningshalten i det som publiceras.
Så här är det: På akutmottagningen jobbar 511 personer. Cirka 140 av dem besvarade en enkät på intranätet, enligt Södersjukhusets kommunikationschef. Det är ungefär 28 procents svarsfrekvens. Av dessa 26 procent ska 28 procent ha svarat att en kvinnas personlighet kan bidra till att hon blir misshandlad.
Ekots reporter Jens Ericson rapporterar i stället att en tredjedel av akutmottagningens personal i en studie säger att det är kvinnans eget fel om hon blir misshandlad.
Läs fortsättningen och vad Ekochefen tycker här klicka på länken "Medier" nedan.

Medier

Bluffen om Södersjukhuset, fortsättning

19 december 2011. Att rapportera om statistik, studier och rapporter av olika slag är alltid vanskligt. Det går att frisera vilka siffror som helst för den som har ett syfte. Det verkar inte bara vara Ekot som mörkat hur studien vid Södersjukhuset gått till.

Alla varningsklockor var avstängda när ord som "studie" och procentsatser dök upp.DN, Aftonbladet, Expressen med efterföljande svans av professionella tyckare, allt från Centerns kvinnoförbund till Aftonbladetkrönikören Monica Gunne, upprepade påståendena och tog avstånd. Ingen kollade.
Först påståendet: En tredjedel av personalen på akutmottagningen vid Södersjukhuset tycker att det är misshandlade kvinnors eget fel att de blir misshandlade.
För att kunna bedöma om det påståendet är korrekt ingår i reporterns mest elementära research att ställa följande frågor till källan:
- Hur många anställda finns det vid akutmottagningen?
- Hur många av dessa har svarat på frågan?
- Hur många av dem svarade "ja" på den fråga som ställdes
- Hur gjordes urvalet av dem fick frågan?
- Vilken fråga ställdes?
Så långt det går att kontrollera är svaren på ovanstående:
Det finns 517 anställda vid akutmottagningen och 140 av dessa personer har svarat (källa SöS kommunikationschef). Dock har i medierna publicats att det rör sig om 217 personer som svarat. Av dem ska 28 procent (inte en tredjedel som Ekot och andra uppgav) ha svarat ja på den refererade frågan. Hur man än räknar är det inte fråga om några 28 procent av det totala antalet anställda på akuten. Och frågan som ställdes handlade dessutom inte om huruvida misshandeln skulle vara kvinnans eget fel. Frågan handlade om huruvida en kvinnas passiva personlighet kunde bidra till att hon blev utsatt för misshandel. En helt annan femma således.
Är urvalet vetenskapligt underbyggt? Enligt uppgifter från Södersjukhuset handlar det om en enkät som legat ute på sjukhusets intranät. Huruvida de som valt att svara är representativa för alla anställda är omöjlighet att veta, på samma sätt som Aftonbladets webbenkäter bara speglar åsikterna från dem som valt att gå in på sajten och därtill valt att svara.
Inte heller avsnittet om i originaldokumentet, som heter "En fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen" publicerad av Nationellt Centrum för kvinnofrid vid Uppsala Universitet ppresenteras några tydliga siffror.
Reportern Jens Ericson på Ekot har svarat att han "bara" publicerat uppgifter som han antecknade att professor Maaret Castren uppgett på ett symposium, där han var enda närvarande journalist. Reportern försvarar sig med detta, och glömmer att det i hans jobb ingår att kolla fakta och följa upp siffrorna ända in i kaklet. Det är dessutom journalisternas jobb på övriga medier som surfar på Jens Ericsons inlägg att själva kontrollera fakta.
Att sedan nyhetschefen både på Ekot och andra medier inte ställde kontrollfrågor till sina reportrar inför publiceringen är bedrövligt, en amatör ser och hör att det finns stora luckor i redovisningen. Den som googlar på "Misshandlade kvinnor" och "Sös" kan läsa ursinniga inlägg där redan övertygade tar Ekoinslaget till intäkt för att det rent allmänt i sjukvården skulle råda förakt och ignorans för misshandlade kvinnor inom sjukvården. "Vad var det vi sa"
Och det är inte precis första gången som journalister i stora medier slirar på siffrorna. Jag var själv med på en pressträff inför en annan läkarstämma för många år sedan. Vi var fyra journalister och fyra läkare. De skulle informera om en kampanj, "Läkare mot rökning" på det årets läkarstämma i slutet av 80-talet.
Det var visning av OH-bilder och många siffror och mycket statistik. Det mesta var av typen "det är farligt att röka" och vi närvarande journalister gäspade. Men så satte vi oss rakt upp. En professor på podiet serverade årets nyhet: "Barn till rökare har lägre intelligens än andra barn"
Jag vaknade till liv och bombarderade professorn med följdfrågor: Finns det siffror på detta? Var finns siffrorna? Är det en svensk undersökning? Hur många deltog? Berätta mer!
Men nu började professorn se tveksam ut. Jo, han hade ganska många år tidigare varit på ett symposium i USA och drog sig till minnes att uppgifterna kom därifrån. Oklart hur undersökningen hade gått till och vilka som hade ingått i undersökningen.
Alla vi journalister var mycket intresserade och professorn glatt överraskad över det. Jag bad om hans telefonnummer i Uppsala och sa att vi (Aftonbladet) där jag då jobbade skulle behöva kompletterande uppgifter om när, var och hur inför publicering nästa dag. Annars var nyheten värdelös.
Professorn förstod och lovade återkomma. Själv traskade jag tillbaka till Aftonbladet och rapporterade till nyhetschefen, som skulle låta en kvällsreporter på nästa skift ta över och ringa professorn på kvällen för att kolla sensationen med de dumma amerikanska barnen, vars föräldrar rökte.
Ingen professor ringde till Aftonbladet på kvällen och ingen reporter på Aftonbladet ringde heller till professorn. Men vid midnatt anlände nästa dags rykande färska DN (papperstidning alltså, detta var på 80-talet) och där var nyheten stort uppslagen.
"Barn till rökare får lägre intelligens", enligt uppgift i DN enligt en undersökning i USA på 1970-talet. Alltså det som professorn svävande hade trott sig minnas på presskonferensen. Nu var han inte ens nämnd vid namn i DN. "Varför undersökningar som på ett övertygande sätt visar att man kan sluta sig till en intelligensmässig eftersläpning hos barn till rökande föräldrar inte är mer kända ens bland läkare är något oklart", skrev den klarsynte reportern vidare. Ingen källa fanns överhuvudtaget angiven, men artikeln återgavs samma dag i alla medier, inklusive SvT Aktuellt.
Allt är sig således likt. Det allvarliga är att när nu fallet med Södersjukhuset granskas, som i radioprogrammet medierna i lördags, ligger fokus på själva frågeställningen om en misshandlad kvinnas personlighet är synonymt med att misshandeln är hennes eget fel. Inte att också siffrorna och metoden förefaller peka på att det som redovisas som en "studie" i själva verket är en enkät, som inte har någon större tyngd, ens om siffrorna och frågan skulle varit rätt återgivna.
Vad anser då Ekochefen Anne Lagercrantz själv. Så här skriver hon i ett mejl till mig:
"Vi har också gått igenom våra rutiner för publicering av mindre studier, och instämmer i din kritik: vi ska vara extra kritiska och omsorgsfulla när urvalet inte är representativt för befolkningen.Här måste urvalet framgå liksom hur frågan är formulerad. "
Anne Lagercrantz hänvisar till att redaktionen tagit tillbaka uppgiften om "en tredjedel" och att detta finns publicerat på Ekots blogg. Det är orimligt att läsare, tittare och lyssnare ska vara hänvisade till att själva söka information på nätet för att få veta om Ekot, DN eller Aftonbladet har haft korrekta uppgifter i dagens publiceringar.
Marianne Hühne von Seth den 19 december 2011

Journalisten som förklädd PR-nisse

Januari 2010. Artiklar i kundtidningar kan aldrig vara hederlig journalistik, eftersom utgivaren har sin egen agenda. Nämligen att marknadsföra sitt företag och sina produkter. Men är det så enkelt?

En som tycker det är Christina Kennedy, redaktör för tidskriften Scoop som är medlemstidning för Föreningen Grävande Journalister, där jag är medlem.
Senaste numret handlar bland annat om moralen inom journalistkåren. De som ska vara oberoende och neutrala tar ibland uppdrag i lejonets kula.
Det kan exempelvis innebära att skriva i en kundtidning. Christina Kennedy anser att "kundtidningsskrivare skriver så att det passar varumärket vars glans tidningen är till för att sprida". Hon anser att det inte är journalistik ens om reportern använt sig av journalistiska arbetsmetoder.
Själv har jag skrivit en artikel i en kundtidning som heter "Äventyrliga familjer". Detta magasin ges ut av ett energiföretag och syftet är med all säkerhet att sprida good-will åt företagets produkter.
Men. I artiklarna står inte en rad om företagets förträfflighet. Tvärtom är det omöjligt att gissa vem som är avsändare om man inte läser redaktionsrutan med lupp.
Äventyrliga familjer är ett magasin med artiklar om resor bortom chartervärlden där läsaren möter familjer som är lite mer företagsamma än de flesta av oss. Många skrivs av frilansjournalister, som inte precis ser sig själva som megafoner elbolaget.
Andra frilansjournalister (och ibland samma) skriver för s.k. oberoende magasin med tidskriftsförlag som avsändare. Där ska journalistiken alltså vara hederligare och mer självständig, enligt hypotesen.
Ett exempel hämtar jag från M-magasin, tidskrift för välutbildade medelålders kvinnor. Nyligen gjorde tidningen en "Res Special 2009", en bilaga. Därtill hade huvudtidningen stora resereportage.
Men. I princip alla artiklarna handlade om resor med ett visst charterbolag, som nämndes påfallande ofta. Researrangören intervjuades och delar av texten var påfallande lik arrangörens egen reklam.
En slump? En redaktionell bedömning? Knappast för den som läser "Resguidens" redaktionsruta där det står att bilagan distribueras med hjälp av ett bidrag från nämnda researrangör.
Slutsatsen är att skiljelinjen mellan oberoende journalistik och texter som medvetet gynnar olika intressenter knappast går mellan kundtidningen och den till synes oberoende magasinet.

Svenska Dagbladet hycklar om journalistiken

18 maj 2011.Fler nyfikna journalister behövs, tycker Svenskan. Men först ska tidningens egen reporter ha Stora Journalistpriset för hon är just nyfiken, skriver tidningens redaktionschef. Han har glömt att den egna tidningen till stor del ersatt nyfikna journalister med notiser från TT.

Måndagen den 16 maj finns det 18 notiser och artiklar från TT i Svenska Dagbladets nyhetsdel. En del av dem har publicerats på annat håll redan under helgen. Många är trivialiteter som finns i gratistidningarna. Som den här (det är hela versionen):
"Calle Eriksson, ordförande för organisationen Gro Bär, säger att vi kan vänta oss mogna svenska jordgubbar redan före midsommar. Orsaken är ett skyddande snötäcke och sommarvärme redan i april".
Reportern som redaktionschef Martin Jönsson gillar är Karin Thunberg. Hon är en lysande journalist. Hon är också en av få privilegierade journalister i Sverige i dag som får uträtta ett hederligt journalistiskt arbete. Som att sätta sig på Kungliga Biblioteket med obegränsat med tid att vaska fram intressant material ur författaren Kerstin Thorwalls efterlämnade dokument.
Skälet till att inte alla journalister arbetar så är att Svenskan och andra medier ersatt mycket av den riktiga journalistiken med korta, ofta dåliga, notiser från TT. Eller stort uppslagna "artiklar" om tidningens egen förträfflighet. Det finns ingen tidningstävling och inget tidningspris som är för litet för att värderas som Viktig Nyhet i den egna tidningen. Förra veckan utsågs chefredaktör Lena K Samuelsson till årets branschpersonlighet i ännu en tävling. Sistasidan i Näringslivsdelen uppmärksammade detta med helsidesartikel på temat "Hur känns det, Lena?"
Vilket annat material som valdes bort till förmån för reklamartikeln fick läsaren inte veta.
Vill du läsa Karin Thunbergs utmärkta artikel om Kerstin Thorwall klickar du på den här länken www.svd.se/kultur/thorvalls-sista-onskan_6163749.svd

Terrordåd som nonsensenkät

12 december 2010. En självmordsbombare i centrala Stockholm. Allmänheten kastar sig över Rapport, Aktuellt, TV4-nyheterna, ja allt för att få veta mer. Har reportrarna tagit reda på det? Nä, dom har frågat folk på gatan om de är rädda.

Det tar minst tre år att bli högskoleutbildad journalist. De flesta journalister på de stora medierna har en sådan utbildning. De har lärt sig allt om research och intervjuteknik. Framför allt har de lärt sig resonera kring begreppet "sant och relevant".
Nu har alltså en man sprängts till döds mitt i stan i julrusningen. Dagen efter ägnar TV-nyheterna i alla kanalerna betydande tid åt att hejda folk på stan och fråga "Är du rädd" alternativt "Vad känner du"? Fem personer passerar revy, med mikrofon upptryckt i ansiktet. Ett av Aktuellts huvudinslag är ett hemma-hos-reportage hos tjejen som - håll i er - bor i en lägenhet väldigt nära platsen där mannen dog. Hur VAR det att komma hem till lägenheten?
Hur såg nyhetsredaktionernas planering ut den här dagen (och dessvärre de flesta andra dagar). "Vad kan vi göra i dag som inte kostar tid, pengar och för mycket research? Vi gör som vi brukar. Vi åker till Drottninggatan och frågar folk hur det känns." "Varför det," undrar kanske yngsta praktikanten. "Jo, det blir så bra TV."

Stavros Louca offer för förtalsjournalistik

8 juni 2011. "Han har fuskat" basunerade Aftonbladet ut på löpsedlar och i krigsrubriker. Matteläraren Stavros Louca blev skandaliserad lika snabbt som han tidigare blivit hjälteförklarad. Han är inte ensam om att snabbt ha blivit namngiven med anklagelser om omoral eller brott.

TV-läraren Stavros Louca påstås ha fått tillgång till de nationella proven i matematik i förväg och avslöjat innehållet för klass 9A i Mikaelskolan i Örebro före provet. Argumenten för detta är att årets prov innehåller flera uppgifter som är i stort sett identiska med de uppgifter som Stavros Louca förberedde klass 9 A för. SVT-lärarens elever fick flera provfrågor i förväg, hävdar Aftonbladet .
Loucas egen förklaring är att han använt sig av gamla nationella prov som han analyserat och utifrån dessa kunnat förutse ungefär vilka uppgifter som skulle komma.
Aftonbladet fortsatte då på ett nytt spår, att gamla prov är sekretessbelagda, utom de som ligger ute på nätet som exempel på provkonstruktionen. Därmed ska Stavros Louca i stället ha gjort sig skyldig till sekretessbrott, vilket inte har retts ut.
Fuskanklagelser hänger fortfarande i luften utan att läsarna fått klarhet i hur det förhåller sig. En sak är säker: Påståendet "han har fuskat" är mycket allvarligt och en tidning som agerar domstol på detta sätt måste ha klockren bevisning.
Stavros Locas är bara en av många som medierna namgivit på ett mycket tidigt stadium, innan anklagelserna utretts och beslut eller dom har kommit. läs mer under fliken blogg, medier, klicka på fliken i menyraden härintill 31 maj 2011
Läs Aftonbladets artikel om Stavros Louca klicka här www.aftonbladet.se/nyheter/article13007611.ab
Stavros Loucas debattartikel www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article13088052.ab

Döden som kändisjournalistik

25 november 2010. En känd mediechef har drabbats av en katastrof. Hennes son har just omkommit i en bilolycka. Aftonbladet anser att ett oavvisligt allmänintresse kräver att mediechefens olycka omedelbart trumpetas ut.

Hennes namn och bild, för säkerhets skull under rubriken EXTRA blir förstanyhet, före Koreakris, ishavskyla och våldtäkter. En död son väger lätt när kändisen ska exploateras i allmänintressets namn och förvandlas till sälj. "Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga", säger Spelregler för press, tv och radio, som Aftonbladet förbundit sig efterleva.

Stavros Louca inte ensam

30 maj 2011. Stavros Locas är bara en av många som medierna numera namnger på ett mycket tidigt stadium, innan anklagelserna utretts och beslut eller dom har kommit. Radioprogrammet Medierna uppmärksammade tendensen i lördagens sändning som innehöll en intervju med en Umeåprofessor som namngavs i TV4 Nyheterna för oegentligheter med universitets pengar. En intern utredning vid Umeå Universitet friade professorn. TV4 fälldes i Granskningsnämnden vilket ledde till att TV4 läste upp utslaget i en nyhetssändning.
Enligt professorn kunde det inte ersätta den skada han blivit utsatt för. I Stavros Loucas fall handlar det om tryckta medier. En anmälan om brott mot branschens egna etiska regler innebär i värsta fall klander från Pressens Opinionsnämnd. Vid sådant klander ska fälld tidning publicera att den blivit fälld, men det är inget krav att det ska ske på löpsedlarna eller på förstasidan, även om det var där den ursprungliga artikeln slogs upp.
Förföljelsen av barnprogramledaren Ola Lindholm är också en skamfläck i svensk journalistik. Att Ola Lindholm får sparken från uppdrag och anställningar som är kopplade till journalistik för barn är inte så konstigt, om rättegång visar att han gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott. Men straffet att hängas ut på landets alla löpsedlar och i otaliga artiklar står inte i proportion till brottet, juridiskt sett.
Medierna brukar själva anföra, vid kritik, att "vi har hela tiden levande diskussioner om var gränserna går". Men det är medierna själva, som av kommersiella skäl, flyttar fram gränserna och sällan kommer på idén att återvända till forntidens praxis i frågan om namnpubliceringar.
Lyssna på inslaget i Medierna på Sveriges Radio P1 den 28 maj klicka här sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2795

Svenska medier lika goda kålsupare

12 juli 2011. News of the World går i graven och Storbritannien står återigen inför hotet om inskränkt pressfrihet. Svenska medier pekar finger och säger skadeglatt "usch" om skandaltidningen. Som om svenska medier skulle vara bättre eller mindre arroganta.

Svenska stjärnreportrar kan utan att blinka servera lögner i press, radio och TV. Journalistikens elementära krav på "sant, relevant och intressant" ställs dagligen åt sidan till förmån för en aldrig sinande flod av skvaller och sex. Demokratin sätts ur spel när de så kallade redaktörerna i stället för att publicera journalistik prioriterar exempelvis att återanvända samlagsscener ur insomnade skandaldokusåpan Big Brother. Det är dottern till en ökänd bankrånare som lanseras som stor nyhet, när hon nu EN GÅNG TILL, får titta på och kommentera sina egna tillkortakommanden under filtarna.
Värre ändå är när samhällsjournalister ger sken av att åstadkomma viktig journalistik men struntar i att ta reda på fakta. Som Lennart Ekdal på TV4.
Läs mer om hur det gick när han struntade i att kolla en bra story. Se inlägget nedan den 29 juni.Marianne Hühne von Seth

Medielogik och svininfluensa

(2 maj 2009) Medierna har skrämt upp oss i onödan för svininfluensan, säger kritiker efter att larmet tonats ner. Vad ska man då säga om spekulationerna kring de påstådda glasbitarna i kyckling och falukorv?

När det gäller svininfluensan är medierapporteringen mer än förståelig. Ingen kan veta hur sjukdomen utvecklas och sarsutbrottet hade mycket hög dödlighet. Det finns lång erfarenhet av pandemier och att prognoserna ändras allt eftersom bilden klarnar är självklart.
Men i fallet med de påstådda glasbitarna i livsmedel fanns ingen kritisk granskning. Ett bra exempel på hur medierna okritiskt kan bidra till att skapa omotiverad rädsla.

Kunde inte journalisterna heller läsa?

30 mars 2009. Wanja Lundby-Wedin är i blåsväder för att hon inte fattade vad AMF-direktörens pension handlade om. Det stod ju i årsredovisningen. Kunde hon inte läsa? Fråga: Kunde inte ekonomijournalisterna heller läsa?

LO-ordförande Lundby-Wedin har alltså varit med om att fatta beslut om pensionsavsättningar utan att ha en aning om vad de innebar. Nämligen att den lycklige mottagaren får mångmiljonbelopp i pension.
Samma visa år ut och år in, det är bara namnen på utskällda styrelser som växlar. Har det inte varit på detta viset i minst tio år, att direktörer av alla kalibrar får för hög lön, för mycket bonus, för mycket pension? Har det inte också varit så att ansvariga styrelser samfällt bedyrar att om direktörerna inte får så många miljoner så flyr de riket till förmån för mer pengar i utländska företag.
Nu är det AMF-direktörens pension det handlar om. Lurad har hon blivit, Wanja. Men.
Hur lurade har då ekonomijournalisterna blivit, dom som har som jobb att läsa årsredovisningar och slå larm om konstigheter?
Kom det något larm om att AMF-direktören fått sanslösa pensionsvillkor? I så fall: varför inte det?
Kan det handla om att så länge Sverige rullade på gäspade journalisterna och var lika fartblinda som alla andra?

TV4 kollade inte våldtäktsuppgifter

29 juni 2011. Medierna slarvar allt oftare med källkritiken och publicerar okontrollerade uppgifter från sina intervjupersoner. Som det uppmärksammade fallet med "Åsa", som nu får en annan belysning i nättidningen Dagens Juridik.

"Åsa" har anmält en polisman för våldtäkt, misshandel och olaga hot som slagits upp stort i TV4 av programledaren Lennart Ekdal. En granskning som Marianne Hühne von Seth har gjort för nättidningen Dagens Juridik visar att många av Åsas uppgifter är felaktiga och att anklagelser om ointresse och förhalande av utredande poliser är ogrundade. Läs mer på www.dagensjuridik.se. Där finns också intervju med Åsas ombud, advokat Björn Hurtig, och polisens utredare, kriminalkommissarie Eije Ekengren. Artikel om TV4 är här www.dagensjuridik.se/2011/06/tv4-kontrollerade-inte-asas-berattelse

Antonssons bok ett etiskt haveri - också

(21 januari 2009) Medierna har fått kritik för att inledningsvis ha lagt locket på när Monica Antonssons bok kom ut. Det kom halvkvädna visor om att kvaliteten inte var den bästa.
Först när man läst boken förstår man vad redaktionerna syftar på. I sin iver att belägga förljugenheten i "Gömda" vad gäller hjältinnans vandel tar Monica Antonsson till alla medel.

Monica Antonsson har gjort helt rätt i att skriva sin bok om verklighetens Mia jämfört med den bild som Liza Marklund gett i "Gömda" och på nyhetsplats i olika medier när det begav sig. För det ska hon ha beröm.
Men det hindrar inte att "Mia - sanningen om gömda" också är ett etiskt haveri av gigantiska mått.
Det hade räckt långt och blivit över om boken tagit upp huvuddragen i falsarierna om Mia, som också är lätta att belägga genom intervjuer och dokumentation.
Monica Antonsson stannar inte där. Hon frossar i en ung människas trasiga liv och lämnar ut förnedrande detaljer om Mia Erikssons liv och leverne som ung i Oxelösund.
Vidare låter Monica Antonsson före detta pojkvän, före detta make och hans fru, före detta grannar och andra ge sin bild av människan Mia.
Det är mycket tyckande och antaganden på lägsta nivå och inget som på något sätt tillför avslöjandet något.
Monica Antonsson är mycket mån om att framhålla utsattheten hos de människor som Mia Eriksson en gång lämnade bakom sig i Oxelösund.
Det förefaller inte som att hon har tänkt tanken att även Mia är ett offer och att det är en flat medievärld som utnyttjat henne.
Det måste ha varit fler journalister än Monica Antonsson som anade en gravad hund när de intervjuade hjältinnan Mia från succén Gömda.
Läs fler synpunkter på den omdiskuterade boken på www.newsmill.se

Liza Marklunds förlorade heder

19 januari 2009. Debatten om sanningshalten i boken Gömda har många fler bottnar än om Liza Marklund medvetet har ljugit för att plocka politiska poäng, till exempel hos sin gode vän, förre justitieministern Thomas Bodström eller kompisen Mona Sahlin.
Många av kommentarerna från kolleger har handlat om att drevet mot Marklund orsakas av att hon vuxit sig för stor, är vacker, rik och mycket framgångsrik samt inte minst att hon är kvinna.

Trovärdighet är själva grundförutsättningen för den journalist som vill utöva journalistyrket.
Journalistik är sanning i den meningen att journalisten har kontrollerat de muntliga och skriftliga källor som artikeln eller inslaget bygger på.
Då och då händer det att journalister slarvar och det blir stora eller små fel i det som publiceras. Tråkigt, men alla gör ibland misstag på jobbet.
Det som är nytt är att ren förfalskning av fakta skulle vara en tillåten arbetsmetod, enligt principen ändamålet helgar medlen.
Liza Marklund försvarar sig med att hon "bara" återger sin intervjupersons uppgifter och att det kan hon göra eftersom boken "bygger på" en sann berättelse.
Vad Marklund säger är likväl att Mia Erikssons story är sann. Om Liza Marklund nu anser att hon kan göra så under romanens täckmantel, hur kommer det sig då att hon inte slog larm när tidning efter tidning samt TV intervjuade hennes adept Mia Eriksson och återgav materialet som journalistik, på nyhetsplats?
Det journalistiska problemet är förnekandet av att det finns ett problem.
Amanda Svensson i Expressen och Karin Thunberg i Svenska Dagbladet Karin Thunbergs krönika resonerar båda kring fenomenet invävd fiktion i halvdokumentära romaner. Hanne Kjöller i DN tror att alla hackar på Marklund för att hon är kvinna.
Och deras läsare får intrycket att det som Liza Marklund har gjort inte är så farligt.
Monica Antonsson har fått utstå mycket spott och spe för sin ibland taffliga veckotidningsprosa och visst skulle hennes bok ha redigerats före publicering.
Men att låta det skymma det faktum att Liza Marklund med berått mod har låtit sin romanfigur Mia framträda som sanningsvittne - utan att journalisten Marklund vaknat och förstått att hon måste slå larm.
Det är riktigt illa. Lika illa som det är att Marklund nu, med facit i hand, inte träder fram och säger att hon gjort en katastrofal felbedömning och att både stormstyrkan i kritiken och kritiken i sig är fullt berättigad.
Det är nämligen inte så som det stått i en nyhetsartikel att det handlar om "ett påstående att Gömda inte till alla delar är fullt sann". Alla journalister vet att ordet "påstå" med fördel kan användas när man vill misstänkliggöra källan.
Det är också ett understatement att Gömda inte skulle vara sann till alla delar. Antonssons bok belägger i själva verket att stora delar av Gömda är osann.
Hur vet man då att det Antonsson som har rätt och Marklund som har fel? Det vet man förstås inte utan att själv kontrollera alla Antonssons källor. Poängen är att vi alla har möjlighet att göra det, genom att källorna redovisas öppet, så att alla och envar själva kan bilda sig en uppfattning.

offerjournalistik skapar dålig källkontroll

22 december 2008.
Journalisten Monica Antonssons bok om författaren Liza Marklunds bästsäljare "Gömda" och "Asyl" sätter fingret på en öm punkt. Journalister är ibland dåliga på att granska sina källor, särskilt när intervjupersonen är kvinna och offer för mäns våld och trakasserier.

"Gömda" och "Asyl" har lanserats som sanna berättelser och huvudpersonen, den hemliga och alltid anonyma "Mia" har i intervjuer själv framställt sig som sanningsvittne. En kvinna som förföljd och misshandlad till slut inte såg någon annan utväg än att fly Sverige och söka - asyl. I USA. Böckerna om hennes öde har sålt i 700.000 exemplar.
Och nu säger alltså en okänd journalist vid namn Monica Antonsson att stora delar av historien är falsk. Tidningen Resumé har publicerat flera artiklar om detta, www.resume.se
Jag vet inte varför Liza Marklund väljer att inte gå i svaromål. Men en anledning skulle kunna vara att hon själv har blivit förd bakom ljuset av sin huvudkälla.
Det är inte helt ovanligt att vi journalister grips av så starka sympatier med dem vi intervjuar att vi glömmer att göra vanlig faktakontroll och förhålla oss källkritiska.
Det finns exempelvis en kvinna, vi kan kalla henne Eva, som genom årtionden har figurerat i de mest hjärtskärande sammanhang i Aftonbladet, Expressen, TV4, Dagens Nyheter och lokaltidningar i Stockholms förorter.
Den gemensamma nämnaren är att hon alltid har en otroligt upprörande historia att berätta.
På 80-talet gällde det en vårdnadstvist som skapade dramatik genom att Eva flydde till Dominikanska Republiken tillsammans med en Maranata-pastor. Aftonbladet följde hennes öde och kvinnan gick som barn i huset på redaktionen. Rapporteringen var inte helt okontroversiell.
Några år senare blev Eva följetong i Expressen och många andra medier hakade på. Då gällde uppmärksamheten en uppseendeväckande historia där en utslagen och alkoholiserad man skulle ha förföljt och trakasserat kvinnan.
Mannen dömdes till fängelse som han avtjänade på Österåkeranstalten. Där engagerade sig dåvarande fängelsechefen Ann-Britt Grünewald i hans öde, liksom även enskilda riksdagsledamöter. De ansåg att mannen var oskyldig.
Vid granskningen av Eva visade det sig att hon sedan länge ägnat sig åt att anmäla allt och alla och på olika myndigheter fanns rikligt med dokumentation som styrkte detta.
Den dömde uteliggaren fick ingen resning i målet och dog senare.
Jag säger inte att han var oskyldig, eller att Eva duperade medierna i vårdnadskonflikten. Bara att rapporteringen var förvånansvärt ensidig många gånger.
Evas utspel i medierna har fortsatt. I Dagens Nyheter har hon framträtt med namn och bild som offer för SJ:s förseningar och indragna tåg. Dagen efter den stort uppslagna publiceringen hade DN en utförlig rättelse som gick ut på att efter kontroll hade det visat sig att Evas påståenden var gripna ur luften.
I lokaltidningar i Stockholms förorter har Eva berättat om missförhållanden på ett vårdhem där hon var anställd. Anhöriga, liksom personalen, tillbakavisade bestämt kritiken som rena påhitt.
TV4-nyheterna intervjuade i ett inslag Eva. det handlade om den nyheten att vem som helst kunde köpa sig körkort från Malta, något som svenskar sades utnyttja för att slippa ta svenskt körkort. Eva berättade inlevelsefullt om hur hon hade skaffat körkort från Malta.
Redaktören på TV4 blev nerringd av människor som hade känt igen Eva och som hävdade att hon var mytoman.
Den mest kända historien när det gäller bristande faktakontroll gäller dock en man som hette Hugo. Han var uteliggare och presenterades i ett stort uppslaget reportage i Dagens Nyheter för ett antal år sedan.
Läsarna brast i tårar över hans öde. Bland annat berättade Hugo hur hela hans familj hade blivit innebränd vid en eldsvåda i Göteborg.
Det fanns bara en hake. Familjen levde i högönsklig välmåga och kontaktade Dagens Nyheter och sa att Hugo var mytoman.
Det dröjde innan dementin kom på undanskymd plats och kollegerna på andra medier som försökte göra journalistik av fadäsen mötte ingen större entusiasm hos DN.
Hur är det då med Gömda och Asyl? Den enda som vet är Liza Marklund själv. Att Mia varit införstådd med att hennes historia är friserad på olika sätt är solklart.
Liza Marklund kan förstås ha varit med på noterna, men det är högst osannolikt. Varför skulle en ansedd journalist och författare sätta sitt anseende på spel genom rena falsarier?
Då är det rimligare att gissa att Liza Marklund har litat så till den milda grad på sin källa Mia att hon glömt att göra gängse faktakontroll på några viktiga punkter.
Det har hänt förr och det kommer att hända igen, när journalister kommer alltför nära dem vi är satta att granska och rapportera om.
Det är mänskligt men naturligtvis skadar det hela yrkeskåren om de som begår misstag håller sig undan i stället för att göra en pudel och lära av sina misstag.
Vi är många som fortfarande väntar på Liza Marklunds version. Tills dess kan Monica Antonsson glädja sig åt invasion på sin blogg monicaantonsson.blogspot.com
Läs också om alla turer på www.newsmill.se/artikel/2008/12/20/darfor-morkade.mediecheferna-historien-om-marklund. Där skriver bland annat förre chefredaktören för Dagens Meda, Rolf van der Brink, en intressant krönika.

egen reklam luktar illa

Fredagen 21 november 2008: Dagens viktigaste nyhet i DN: en av tidningens journalister har fått Stora Journalistpriset. Halva förstasidan drygt, inklusive jättebild på den lycklige.

Det blir vanligare och vanligare. Reklam för den egna produkten i tidningen, tv eller radio.
Förr kallades det textreklam och de anställda journalisterna tyckte att reklamartiklarna kunde marknadsavdelningen författa.
Med kniven mot strupen hände det ändå att en och annan reporter åtog sig uppdraget att skriva om det nya tryckeriet, de fantastiska upplagesiffrorna eller någon prisbelönt kollega.
Men då ville inte reporterna ha någon by-line(reporterns namn), alltså var artikeln oftast osignerad för att inte reporterns rykte skulle fläckas.
För ingen journalist kan med hedern i behåll hävda att reklam för den egna redaktionen skulle hålla enligt gängse nyhetsvärderingsprinciper som alla journalister har i ryggmärgen.
Annat är det nu. Inga upplageökningar är för små för att fylla sidorna i dagspressen. Ofta är statistiken dessutom friserad, inte direkt lögnaktig, men presenterad i ett urval så att just den egna tidningen ska framstå som vinnaren.
Här gällde det Fredrik Strage på dn.se som säkert välförtjänt blev prisad - men halva förstasidan i papperstidningen med jättebild? Plus insidan och plus www.dn.se?
Hyllningsartiklarna är företrädesvis illustrerade av idel glada medarbetare på gruppbild, helst med den stolte chefredaktören i centrum. Han (för det är oftast en han) meddelar läsekretsen att tidningen aldrig har varit bättre.
Överhuvudtaget har Spelregler för press, radio och TV (som i princip alla stora massmedier via sitt medlemskap i antingen arbetsgivarorganisation, fackförbund eller branschorganisation lovat att följa) blivit bortglömda.
Där finns nämligen rekommendationer vad gäller textreklam i redaktionella sammanhang.
Men chefredaktörerna och utgivarna sover nog lugnt ändå. En rekommendation är ju just bara .... en rekommendation.
Läs "Spelregler för press, radio och TV" på www.po.se

Vad händer om Jonas anmäler?

27 april 2010. Antag att Jonas Bergström går till Yrsa och hävdar att medierna gjort intrång i hans privatliv.

Folk går i åratal på högskolor och universitet och utbildar sig till professionella journalister. De får bekanta sig med "Spelregler för press radio och TV" och lära sig tolka innebörden.
Sedan går de ut och gör precis tvärtom. Det beror inte på att de inte förstår att de tummar på regelverket.
Det beror på att de inte får några jobb, eller hamnar i frysboxen på det befintliga, om de inte djupdyker i känt folks privatliv.
Chefredaktörerna slår nu i från sig och säger att det minsann har ett stort allmänintresse vad en eventuellt blivande prinsessgemål hade för sig innan han förlovade sig med prinsessan.
Jonas, låt PO Yrsa Stenius få suga på den karamellen. Vad är PO? www.po.se
Varje gång medierna flyttar fram gränserna för privatlivets helgd bedyrar de samfällt att "pressetiken hålls levande" "vi diskuterar detta varje dag" "vi lär oss hela tiden" och så vidare.
Så sa redan Thorbjörn Larsson för 25 år sedan, redaktionschef och senare chefredaktör på Aftonbladet, när det blåste hårt.
Det är i själva verket ett mantra som bara har ett syfte, att avvärja kritiken. För kritiken har visat sig avstanna när den anklagade visar sig ödmjuk och mottaglig för kritik.
Ingen klipsk reporter frågar: vad exakt är det som diskuteras? Vad hände med dem som ville strama åt i etiken?
Hittills förefaller diskussionerna, år ut och år in, resultera i slutsatsen "vi kör på som vi brukar" Sedan diskuterar vi en gång till.

Jätten på DN:s kultursida

(20 augusti 2009) Förstasidesbilden på DN Kultur tisdagen den 18 augusti föreställer tidningens kulturchef Maria Schottenius.

Bilden är trespaltig och 30 cm hög. Har Maria Schottenius fått Nobelpriset?
Nej, det som motiverar Sveriges största byline den här veckan är att hon "listar 12 saker som hon inte vill missa i höst".
Journalister har så länge jag kan minnas kämpat för att få sin bild publicerad tillsammans med namnet, en så kallad "bildbyline". Större och större har bilderna blivit och kortare och kortare har texterna blivit. Ganska ofta råder omvänd proportionalitet. Det vill säga: ju större bild, desto mer intetsägande artikel.
Jag väntar med spänning på den ultimata bildbylinen: den som täcker HELA sidan, ingen text. Journalisten välsignar oss med sin blotta närvaro på sidan.

Inte så noga med språket

20 november 2009. Lär dig svenska och börja jobba i Sverige, lyder lockropet till tandläkare i Polen. Språktidningen skriver om fenomenet i senaste numret. Ganska så okritiskt, kan man säga.

Metoden går ut på att korvstoppa läkare, tandläkare och andra yrkesgrupper som vi har brist på i Sverige med fraser och ord så att de ska kunna behandla svenska patienter.
I Språktidningen nr 6 www.spraktidningen.se
som kom i mitten av december berättas om hur det kan gå till. Det är tandläkaren Joanna Turwon som berättar om nya jobbet i Bredbyn.
- Ibland sitter jag på fikarasten och förstår ingenting av vad de andra talar om.
Och vidare:
- Särskilt äldre patienter kan vara svåra att förstå.
Ingen patient uttalar sig. Men det kanske är ett kvalitetsproblem för patienten om tandläkaren eller doktorn inte förstår svenska? För att inte tala om problemet när inte patienten förstår vad doktorn säger?
Någon kanske tycker att jag målar fan på väggen. Nej, jag talar av egen bitter erfarenhet.
Min gamla mor som dog svårt cancersjuk i september tillbringade sina sista veckor på Hospice i Malmö.
Där var vården fantastisk på många sätt. Men det var inte lätt när den polska sjuksköterskan som var snabbutbildad i svenska var i tjänst.
Hon rabblade utan problem invecklade medicinska termer och ordet inkontinensskydd skulle hon kunna tenta på.
Men det var värre när min mor pratade om att hon hade dålig aptit och vad hon kunde tänka sig att äta.
Sköterskan hade inte en aning om vad den 86-åriga patienten pratade om och inte heller när jag hjälpsamt ryckte in och försökta förklara räckte språkkunskaperna till.
En snabb rundfråga bland bekanta som jobbar i sjukvården bekräftar bilden av en problemfylld kommunikation med språkgeniförklarade utländska kolleger.
En läkare, sjuksköterska eller tandläkare behöver kanske ha bättre språkkunskaper än den polske rörmokaren?
Åtminstone om patienten själv får bestämma.

Tänk om jag hamnar i tidningen

4 maj 2015. Krönikörerna översvämmar tidningssidor och sajter med sina tankar kring vänner, barn, grannar och pojkvänner. Detaljer om igenkännbara människors sjukdomar, sexliv och tillkortakommanden sätter färg på krönikörens text.

En krönika av Frida Boisen blev nyligen fälld av Pressens Opionionsnämnd. Detta sedan en mamma med ett funktionshindrat barn hade känt igen sitt barn i en kränkande formulering i Boisens krönika. Barnet går i samma klass som Boisens barn.
Frida Boisen är inte ensam. Hanna Hellquist är uppburen krönikör i DN och det mesta hon skriver innehåller privata detaljer om vänner och bekantas liv och leverne. Angående fällningen av Boisens krönika har jag skrivit en kommentar på www.journalisten.se. Läs den under fliken "blogg" och "medier" här intill.